Att ge besked och ha panik
Igår hade jag en patient som har legat och väntat på ett ingrepp som ska hjälpa honom att avlasta sina gallvägar. Han har väntat i mer än en vecka. Han har klåda som gör honom vansinnig (hans ord). Varje dag sen han kom in har han fått börja dagen med fasta och descutandusch för att han ska vara redo för att få göra ingreppet. Igår, precis när jag hade tagit över, så kom telefonsamtalet som gav beskedet att han inte heller idag skulle få göra ingreppet. Sjuksköterskan som hade haft hand om patienten under dagen skrattade och sa "jadu, där får du en present att gå och berätta det för patienten".
En stark rysning av panik rann genom mig. Jag skrattade verkligen inte. Kände mer för att gråta. Jag visste exakt hur patienten och hans fru skulle reagera och jag förstod den reaktionen exakt.
De andra sköterskorna tyckte att vi skulle vänta med att berätta för patienten tills läkaren kommer. Det vill säga två timmar till.
Så jag berättade.
Rå panik. Men det gick. Patienten och hustrun var arga, men inte på mig. Och ändå kändes det som att det nog var bättre att det kom från mig än från en läkare som de knappt hade sett innan.
MEN
Varför finns det så få läkare som tar sig kanske 10 minuter extra för att sätta sig ner med en patient för att ge detta beskedet? Förklara hur de har prioriterat om och ta på sig lite ansvar. För det är något som jag faktiskt inte kan förklara för en patient, hur de ha prioriterat bort honom pga en medicinsk värdering.
Så nu sitter jag hemma, har en skopa ångest och dödar tiden innan jag måste gå till jobbet och förmodligen ge samma besked denna kväll.
Sådana här händelser är verkligen det värsta enligt mig. Och det jobbiga är att jag ju inte riktigt vet om det är beroende på själva yrket eller om det bara är denna avdelningen som faktiskt är rätt tuff att jobba på.
